För två dagar sedan så var jag i Victoria Park, London på Citadel Festival. Jag var där eftersom jag önskade mig i födelsedagspresent en konsert med min älsklingsartist Ben Howard, och nu var jag där och skulle se honom. Det kändes helt overkligt. Åkte dit med far och kusin, som inte hade den blekaste aning om vem det var vi skulle kolla på. Själv hade jag väntat mig en liten parkfestival med cirka femhundra personer som var där för att kolla på Ben, som var huvudnummer, men jag hade fel, eftersom det var minst tio tusen pers som trängdes mellan matstånd, bajamajor och tält. Det såg helt sjukt ut till en början.
Ben började spela klockan 20.50, då det fortfarande var någorlunda ljust, och jag bestämde mig för att ställa mig i klungan med människor som samlats vid scenen, för att vara med i "gemenskapen". Hemma i Ljungbyhed är jag den enda personen som lyssnar på Ben Howard, några kanske vet vem han är (efter att jag visat honom för dem), så det kom som en chock att se en tjej, runt 20 år gammal, bakom mig börja gråta när stjärnan kom ut på scenen, en grupp killar runt ålder 30 skrika för full hals och sjunga och dansa till varje låt, och folk sitta på varandras axlar och hurra för lilla Ben, som jag nästan kunde se om jag stod på tå, eftersom jag i början hade en kille på 190 cm med en stor vit tröja mitt framför mitt ansikte. På vardera sida om scenen hängde två gigantiska skärmar som visade bilder av Ben och de andra som spelade, (trummisen log exakt hela tiden) och trots att jag stod ganska långt fram, så var det minst tretusen människor framför mig.
Det slog mig att trots att alla de här människorna var så olika på så många olika sätt, så var alla här för att de samma sak. Det var häftigt, eftersom alla de tjejer och killar som jag hade varit rädd för om jag hade mött på gatan var där och skrek över exakt samma artist som jag. Alla de som jag hade känt mig så extremt långt ifrån på alla möjliga sätt, hade musiken gemensamt med mig, och det var sjukt coolt, eftersom det var bara den saken som räknades. Alla som kom dit älskade Ben Howard, (och säkert de som inte visste vem han var från början också).
Här kommer även lite videor från festivalen:
Conrad
Time is Dancing End Of The Affair
I Forget Where We Were
Det var en fantastisk upplevelse, och jag är väldigt glad att jag fick vara med om den.
Länkar till annat om festivalen:
