School of Rock

Jag kan bara säga att två månader har gått väldigt fort. Det är klart att jag har hunnit med en massa saker - men när man inser att det faktiskt är idag jag börjar skolan så känns det helt plötsligt som att man inte har gjort ett dugg på hela sommaren. Man får sätta sig ner och tänka igenom; vad har jag gjort under dessa två månader? - och då räknar man lätt bort det som man gjort mestadels av tiden, vilket också är viktiga saker i det hela; jag menar - skulle hela sommaren varit gjord på resor, konserter och utflykter så skulle inget alls kännas speciellt kul. Jag vet att jag själv bara radar upp de saker som är mest utstickande om någon frågar vad jag gjort på sommarlovet, men samtidigt så är det ju det som jag kommer på först, vilket är synd, eftersom det finns så mycket i vardagen som också spelar roll.

Nej, nu känns det som om jag pratar i cirklar. Till punkt två:

Igår så kom jag och mina vänner in på ett helt (eller kanske inte helt) spontant ämne om att starta ett band. Vi är tre, har två gitarrister och en basist+sångare. Det är inte alls omöjligt, och de verkade helt seriösa när jag lite smått skämtade om att "vi borde starta ett band". Samtidigt så hoppas jag att det funkar, eftersom det är något jag länge har velat göra. När jag pratade om det med min coola musiklärare, som själv har en duo, så sa han att vi borde starta det. Fast där kom problemet; vi har ingen trummis. 

"Skit i trummis", sa min lärare. "Det funkar ändå."

Ikväll är det grill-mingel-kväll på skolan. Jag var först inte säker på om jag skulle gå- med tanke på omständigheterna; mina vänner är som jag, tonåringar, och det är ju jobbigt att gå på mingelfest och prata med lärare. Nä. Jag går. 

Ha en bra dag. 

A paper town for a paper girl

Igår smällde det! Fyra vänner och jag tog oss med buss och tåg från en av Ljungbyheds busstationer till knutpunkten i Helsingborg för att se Paper Towns! Det var helt klart inte bara filmen som räknades den här dagen; egentligen alltihopa, eftersom vi skulle leta reda på schyssta matställen och fixa buss och sånt själva. Har ingen aning om de hade gjort något liknande tidigare, men det var i alla fall min första gång, och det var väldigt kul! 

Det regnade precis hela dagen, förutom runt 2/3, då vi åt lunch i parken,(snabbpasta) vilket var tur för vår del. 

Bion började 17.30, och för att vara ärlig så var det bland de roligaste filmerna jag sett på länge. Det var ofta som hela publiken började skratta, och slutade inte förräns scenen var över! 

Jag ska inte spoila något för er som inte har sett den än, men en liten detalj måste jag lägga till, och det var när de ska in i en mack och snabbt plocka på sig snacks till bilresan - gissa vem som står i disken? Ingen mindre än Ansel Elgort, huvudpersonen Augustus Waters i The Fault In Our Stars, för er som inte redan visste. Hela publiken skriker. 

Jag skrev i förra inlägget att jag var taggad för att se supermodellen Cara Delevingne som Margo i filmen, eftersom hon har fått mycket bra kritik av många, vilket är väldigt kul! Själv så tycker jag att hon gjorde väldigt bra ifrån sig, har inte sett henne i en film tidigare, och det förvånar mig lite, eftersom hon var väldigt duktig. Egentligen så är Margo inte med så mycket i filmen, eftersom hon försvinner ganska tidigt och kommer inte tillbaka förräns i slutet, men det hon var med på var väldigt bra. 

Den absolut roligaste karaktären i filmen måste ha varit Ben, som nästan alltid kommer med roliga kommentarer och gör bort sig hela tiden, men han är ju inte den enda roliga, utan tillsammans gör de tre huvudkaraktärerna Q, (Quentin) Ben och Radar (Marcus) hela filmen sjukt rolig. Jag rekommenderar detta starkt. 

Känns dock dåligt att jag inte har läst boken, men det är i princip ett måste nu.

Efter bion åt vi på subway, där killen i disken var skitcool. Han hade dreads i en hästsvans och en bandana runt huvudet. Jennie och jag pratade med honom medan han gjorde våra mackor, mest om musik, och vi kom fram till att han borde starta ett band och bli trummis. Jag ångrar starkt att jag inte frågade om hans Facebook eller liknande. Hade varit lite kul att hålla kontakten med en människa man randomly träffar på subway. 

Hur som helst: jag hoppas att alla har en fortsatt bra söndag och att ni ser Paper Towns, för den var helt grym. 

Koppbild

Lite halvdant väder, en gitarr, en bok, en skiva och en kopp té. Har försökt mig på att skriva låttexter i snart ett år (vilket är väldigt kort tid), men lyckas aldrig få till bra texter. För att vara ärlig så är de bästa texterna de som jag kommer på när jag vaknar klockan tre på morgonen, men det händer ju inte varje morgon. 

Har ett tag drömt om att bli en singer songwriter, men för att bli det så måste man komma på bra texter. 

Ofta när jag lyssnar på många artisters texter så tänker jag att 'såhär enkelt kan det vara att komma på en bra text', men icke. Det känns som om vissa personer bara hostar upp en massa bra lyrics, och jag undrar bara; hur gör de?

Nåja. Det är bara att tänka igenom saken. 

I helgen så ska jag ut med vänner och se paper towns på bio, och den har fått väldigt bra recensioner, så jag hoppas på det bästa. När jag såg trailern för första gången blev jag förvånad över att se Cara Delevingne som Margo, hade ingen aning om att hon var skådespelerska också. Jag gillar verkligen den kvinnan, hon är stencool, vågar stå upp för sig själv. 

Ha en fortsatt bra dag människor, själv ska jag fortsätta med tédrickandet och låtskrivandet. :) 

Benjamin John Howard

För två dagar sedan så var jag i Victoria Park, London på Citadel Festival. Jag var där eftersom jag önskade mig i födelsedagspresent en konsert med min älsklingsartist Ben Howard, och nu var jag där och skulle se honom. Det kändes helt overkligt. Åkte dit med far och kusin, som inte hade den blekaste aning om vem det var vi skulle kolla på. Själv hade jag väntat mig en liten parkfestival med cirka femhundra personer som var där för att kolla på Ben, som var huvudnummer, men jag hade fel, eftersom det var minst tio tusen pers som trängdes mellan matstånd, bajamajor och tält. Det såg helt sjukt ut till en början.

Ben började spela klockan 20.50, då det fortfarande var någorlunda ljust, och jag bestämde mig för att ställa mig i klungan med människor som samlats vid scenen, för att vara med i "gemenskapen". Hemma i Ljungbyhed är jag den enda personen som lyssnar på Ben Howard, några kanske vet vem han är (efter att jag visat honom för dem), så det kom som en chock att se en tjej, runt 20 år gammal, bakom mig börja gråta när stjärnan kom ut på scenen, en grupp killar runt ålder 30 skrika för full hals och sjunga och dansa till varje låt, och folk sitta på varandras axlar och hurra för lilla Ben, som jag nästan kunde se om jag stod på tå, eftersom jag i början hade en kille på 190 cm med en stor vit tröja mitt framför mitt ansikte. På vardera sida om scenen hängde två gigantiska skärmar som visade bilder av Ben och de andra som spelade, (trummisen log exakt hela tiden) och trots att jag stod ganska långt fram, så var det minst tretusen människor framför mig.

Det slog mig att trots att alla de här människorna var så olika på så många olika sätt, så var alla här för att de samma sak. Det var häftigt, eftersom alla de tjejer och killar som jag hade varit rädd för om jag hade mött på gatan var där och skrek över exakt samma artist som jag. Alla de som jag hade känt mig så extremt långt ifrån på alla möjliga sätt, hade musiken gemensamt med mig, och det var sjukt coolt, eftersom det var bara den saken som räknades. Alla som kom dit älskade Ben Howard, (och säkert de som inte visste vem han var från början också). 

Här kommer även lite videor från festivalen:

      Conrad

 Time is Dancing End Of The Affair

I Forget Where We Were

Det var en fantastisk upplevelse, och jag är väldigt glad att jag fick vara med om den.

Länkar till annat om festivalen:

http://www.gigwise.com/photos/101761/photos-of-ben-howard-playing-citadel-festival

http://www.theguardian.com/culture/2015/jul/20/citadel-festival-review-victoria-park-london-seun-kuti-ben-howard-roots-manuva-neneh-cherry-kurt-vile